IKEA-syndromet

Det är väl ändå konstigt att man aldrig kommer tomhänt ut ur ett IKEA-varuhus. Inte ens när det primära syftet med besöket var att träffa en väninna man inte fått ihop en "playdate" med på ett tag.

När jag klev in i varuhuset klockan 18.00 kunde jag inte komma på en enda pinal som jag behövde inhandla. (Inte ens servetter och värmeljus, som annars är standardinköp.) När jag klev ut klockan 20.00 hade jag med mig både en toalettborste och en vattenkanna i plast. Jag vet inte ens hur det gick till, plötsligt bara stod jag där med VISA-kortet i handen och godkände inköpet på 16 kronor.

Jag ger mig fasen på att snurrdörrarna i entrén är någon slags förtäckt variant av hypnos. Den där Ingvar Kamprad...